Bente Børsum – prisad skådespelare med sextio års karriär är still going strong

I huset jag passar i Biot samlades nyligen gamla som nyvunna vänner för lunch på terrassen. Norska Sidsel som bor lite längre ner i gränden undrade om hon kunde ta med en väninna som hade några dagar ledigt från Nationaltheatret i Oslo. Vi hamnade bredvid varandra vid bordet då hon mer i förbifarten berättar att hon just nu spelar Don Juans mamma, Donna Lovisa, i en modern tappning av Molières skådespel. Några dagar senare ses vi igen över en lunch på Cours Saleya, blomstertorget, i Nice.
Hon uppnådde pensionsåldern på pappret för elva år sedan, men det krävs id-handling för att bevisa det. Bente Børsum är en vacker, lång och slank kvinna med en hållning som vittnar om god kroppsuppfattning. Hon talar artikulerat med mild och bekväm röst och har nära till skratt, men ändrar blixtsnabbt uttryck när samtalet glider in på allvarsamma spörsmål. Så är hon också skådespelare, fortfarande verksam efter snart sextio års karriär och uppmärksammad med en lång rad priser och utmärkelser. Engagerad vid samtliga norska institutionsteatrar, för tevebolaget NRKs film- och teaterproduktioner och under några år som rektor vid norska statens teaterhögskola.
Förra året var hon nominerad för bästa kvinnliga huvudroll i filmen Sensommar och i år fick hon filmkritikernas prestigefyllda hedersbetygelse för sina samlade skådespelarprestationer. Ett ära som Bente Børsum känner sig både hedrad av och glad för.

Hon beskriver sig själv som ett blygt och lydigt barn uppväxt i ett av Oslos fashionabla villakvarter med den tre år äldre brodern Herman, pappa Ragnar och mamma Lise. Men så bröt andra världskriget ut. När Norge året därpå ockuperades fick detta kännbara konsekvenser för alla, i synnerhet för den då sexåriga Bente.
” Pappa fick som läkare ransoneringskort för bensin vilket gjorde att mamma kunde ta med oss barn i bilen ut på landet för att undkomma en eventuell bombning av Oslo. Jag minns att vi vid ett tillfälle åkte till en gård i stadens utkant, men resan slutade med att den tyska terrorn tvingade oss att återvända hem.”
Men mamma Lise lät sig inte skrämmas. Hon sydde uniformer åt hemvärnet som hon distribuerade med bil kors och tvärs och blev den vägen delaktig i ett utbrett kontaktnät engagerade i motståndsrörelsen. Gradvis utökades leveranserna till att även omfatta särskilt utsatta människor som transporterades till säkerhet på svenska sidan, ett riskabelt uppdrag som avslöjades 1943. Lise Børsum fängslades och utsattes första tiden för tortyr i det av tyskarna ockuperade fängelset Grini i Oslo innan hon skickades till nazisternas koncentrationsläger i Ravensbrück, särskilt avsett för kvinnor där hon hölls tillfånga i två år fram till krigsslutet.

Att växa upp under pågående krig och brist på de mest basala förnödenheter är smärtsamt nog. Bentes bror bodde under de åren kvar med pappan i Oslo medan hon fick bo hos vänner på en gård.
Hur upplevde du den tiden?
” Naturligtvis längtade jag efter mamma, men jag var en lydig flicka och gjorde väl inte så mycket väsen av mig. Men jag kan förnimma varje sekund av glädjerus när vi stod på perrongen och väntade på mamma när hon skulle komma med tåget,” säger Bente med eftertryck och med så tydlig underton att man förstår att ögonblicket etsat sig fast i minnesbanken.
Lise Børsum hade tillsammans med tusentals landsmän hämtats av vita bussarna, en framgångsrik räddningsaktion i Röda Korsets regi ledd av svenske greven Folke Bernadotte och vars syfte var att rädda skandinaver i tyska koncentrationsläger. Första anhalten var Ramlösa Brunn där de utmärglade fångarna vistades under några veckor för att vila och äta upp sig innan de åkte till sina respektive hemtrakter.

”Jag höll på att spricka av förväntan när tåget tuffade in, äntligen skulle vackra, fina mamma komma tillbaka efter två långa år.” Men glädjen blev kortvarig.
Kontrasten mellan det tärande livet i koncentrationslägret och som hemmafru med tjänstefolk i den borgerliga villaidyllen blev för stor. Kort efter hemkomsten flyttade Lise Børsum till en lägenhet i Oslo där hon sammanställde brev som hon skrivit till Bentes far efter hemkomsten till boken Fånge i Ravensbrück. Boken utkom 1946 men 2015, trettio år efter hennes bortgång, blev den av en historikerjury utvald till Norges viktigaste publikation om andra världskriget.
Året därpå utkom boken Spegelbilder, en skildring av livet i koncentrationslägret som hon liknade vid övergrepp på barn.
” Mamma ägnade resten av sitt liv åt socialt arbete bland annat i Nationalhjälpen och blev dess ledare under tolv år då en fond för andra världskrigets offer skapades. Hon reste runt i landet och agerade också internationellt genom att argumentera mot barnaga som hon ansåg var roten till det onda och i förlängningen till krig,” förklarar Bente Børsum som efter pensioneringen äntligen fick tid att bearbeta texterna ur moderns böcker. En önskan som på grund av andra roller legat i malpåse under många år. I föreställningen som hon gett namnet Min föreställning om mor, spelar hon själv samtliga roller under närmare en och en halv timma med suggestiva ljudslingor av en violinist i bakgrunden. Hittills har hon genomfört över två hundra framträdanden på samtliga institutionsteatrar i Norge, på engelska på flera platser i USA och för norska ungdomar som hon reste tillsammans med till Auschwitz där föreställningen gavs på en biograf.

”Jag tycker om att spela för ungdomar om ett ämne som manar till eftertanke. När nu nynazismen är på frammarsch känns det särskilt angeläget att berätta om dess fasansfulla historia.”
Hennes intresse för teater väcktes redan i unga år som elev vid internatskola när mamman flyttat. Skolan gav stort utrymme åt estetiska ämnen och teater vilket passade Bente som på scenen kunde uttrycka känslor som hon privat höll tillbaka. Därtill var hon längre än många pojkar i samma ålder och fick av det skälet bland annat rollen som Per Gynt. Det gav mersmak, men skådespelare var inget yrke, menade pappa Børsum.
Drömmarna kvarstod, men efter studenten drog Bente Børsum till Frankrike för att jobba som au-pair under ett år.
” Det var en hemsk upplevelse så när jag kom hem igen sökte jag direkt till den då ganska nya statliga scenskolan och kom in på första försöket.”

Direkt efter scenskolan fick hon huvudrollen i filmen Jakten i regi av Erik Løchen1959.
Handlingen utspelar sig under en fågeljakt i fjällen som mynnar ut i ett triangeldrama mellan filmens tre rollfigurer, två män och en kvinna som växelvis samtalar med en berättarröst. Filmen blev rosad av norska filmkritiker och tävlade året därpå vid filmfestivalen i Cannes där den vann pris just för det unika ljudarbetet. Men det skulle dröja ända till 2011 innan den utsågs den till bästa norska film av filmtidningen Rushprint efter en omröstning bland kritiker och filmvetare.
Bente Børsum ler åt minnet som ensam kvinna under inspelningen på fjället och övernattning i tält.
”Jag var helt färsk, hade inget att jämföra med och fick väl heller ingen direkt regi”, minns hon med ett leende.
Efter två äktenskap, varav det första med en charmerande arkitekt med vilken hon fick dottern ( som renderat tre fantastiska barnbarn) följt av ett skotsk professor i filosofi och en tids bosättning i San Diego har Bente Børsum nu valt att bo själv. En självvald ensamhet som hon trivs med i samma bostad som mamma Lise en gång flyttade till. Så också i bokstavlig mening följer hon i sin mors fotspår.

Böckerna Fånge i Ravensbrück och Spegelbilder, båda inlästa av Bente Børsum, finns att ladda ner på nätet.

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara