Svårt att hyra i Frankrike men med lite tur och goda vänner…TACK!

Husfasader tapetserade med skylten A Vendre (till salu) är ingen ovanlighet på Côte d´Azur, men få törs hyra ut omöblerat på långtidskontrakt som löper under tre år och kan förlängas i evig tid.

Det råder ingen brist på bostäder till salu, men det blir allt svårare att hyra bostad i Frankrike. Förklaringen är bland annat att det näst intill är omöjligt att avhysa hyresgäster som inte betalar hyran. Förra omgången vi bodde här hade vi turen att först hyra hus i Biot av en svensk familj från Västkusten där släkten på min mors sida bott sedan urminnes tider. Huset i Biot var perfekt för oss och när hyresvärdarna, franskfödda Regine och maken Steiner, vistades i det intilliggande huset som vi delade terrass med blev vi rysligt bortskämda med gastronomiska middagar tillagade av krögaren själv. Minns särskilt en gång då yngsta dottern stönande la sig på golvet efter en fyrarätters av ren och skär matberusning.

Från balkongen mitt på husfasaden hade vi första parkett när det var byfest på torget i Biot. Och det var det ofta. Alltför ofta tyckte vi till slut.

Efter några minnesrika år i huset var det dags att säga upp lägenheten på Söder eftersom tidsfristen för andrahandsuthyrningen löpt ut och få ner bohaget till en omöblerad hyreslägenhet mitt i byn. Den låg ovanför bageriet med fasadens enda balkong mot torget. Antingen väcktes man av bröddoften eller de lokala spelmännen som defilerade genom byn i ottan vid årets åtskilliga byfester eller helgdagar då soldatens grav hedrades med ett sorgligt musikstycke. Någon förhandshyra kan jag inte påminna mig, det var bara att skriva under kontraktet.

Numera har lägenheter ofta cuisine équipée, det vill säga kök utrustat med spis, kyl, frys och tvättmaskin ( för gemensamma tvättstugor är inget för individualistiska fransmän) men inte då. Så när vi flyttade från Biot bjöd vi in alla starka killar vi kände som bar kyl, spis och tvättmaskin ner för tre trappor och upp för tre i Cannes.
Där jag nu bor fanns gudbevars en spishäll och leveransen av kylen inbegrep installation på plats. Värre var det med tvättmaskinen som inköptes i affär utan leveransservice. Det är i sådana lägen man skattar sig lycklig för goda vänner från tiden i Biot. Toril ställde upp med bil och följde med till affären för inköp ena dagen, Arielle med bärhjälp nästa.

Entrédörren är försedd med gemensam brevlåda för oss boende i huset vilket gör öppningen svårforcerad. De branta trånga trapporna är heller inte gjorda för otympliga transporter, det visade sig också när den efterlängtade sängen äntligen kom. Mannen stod ensam men en och fyrtiosängen i entrén och undrade om maken kunde hjälpa till. Han tittade oförstående på mig när jag förklarade att någon sådan inte fanns till hands men att jag kunde hjälpa till. Vi lyckades efter otaliga försök på höjden och bredden till slut baxa eländet upp till första etaget men till sovrummet på andra var det trots flera försök stört omöjligt.
” Bjud in fyra starka karlar på ett glas så tar de upp den via terrasserna,” löd hans råd innan han lämnade mig med sängen på trappavsatsen.  Det var den vägen sängen kom på plats någon dag senare, inte av fyra men två starka killar och med mig i ena hörnet fick upp den i ett nafs.

Men som sagt, det är inte lätt att få tag på ett förstahandskontrakt till en hyreslägenhet. Hyran får inte utgöra mer än trettio procent av din inkomst, du ska presentera din, dina föräldrars och eventuella barns  levnadshistoria, födelsedata, civilstånd med mera – på franska, deponera en månadshyra i förväg och ge upp till tolv månadshyror som garanti.  När jag såg listan på de efterfrågande dokumenten var jag på väg att ge upp, men det är också i dessa lägen man har sina goda vänner att tacka för stöd och uppmuntran. Leif Jansson är en sådan herre. Han har varit bosatt i Antibes så länge jag kan minnas och mer av regel än undantag den man stöter på när man är på stan i ärenden och gärna slår sig ner på ett kafé med. Att han har en gigantisk och världsomspännande vänskapskrets ger extra krydda åt dessa pratstunder. Som den dagen när jag nästan gett upp tanken på att bosätta mig här igen. Leif kände en man som hade en lägenhet mitt i gamla Antibes som nog skulle passa mig.  Tack Leif, utan din kontakt och hjälp med att ro kontraktet i hamn hade jag inte suttit på den härliga terrassen och skrivit det här.

Jonna Andersen till vänster om P-O Sköld pustar ut på Les Arcades i Biot efter flytten från Nice. Toril tänker nog på deras förestående flytt till Båstad

Jag har många fler att tacka som ställt upp med allt möjligt från den 20 januari då jag kom med hundra kilos bagage till Nice. Där mötte Jonna Andersen, massör och lympfdrännageinstruktör, som jag träffade på en lunch när hon precis flyttat hit från Danmark för snart tjugo år sedan. Utan hennes hjälp då och flera gånger senare hade det varit omöjligt att ta sig fram.

Tack till Toril och P-O Sköld, före detta grannar i Biot, som lät mig vara husvakt när de var i Sverige. Under den vistelsen insåg jag att Nice inte var staden jag skulle bo i. Genom dem fick jag också kontakt med norrmän lite längre ner i gränden. TACK Tor och Kirsten för fina tavlor och porslin och tack Sidsel Bjelland som bor i Château Minemale.

Sidsel Bjelland har inrett hemmet i Biot med vackra loppisfynd och bjuder ofta in upp till ett dussin vänner på middag i det minimala köket. Något att ta efter.

Hon har inrett sitt läckert franskinspirerade hem med loppisfynd dit hon gärna och ofta bjuder vänner på middag som jag också har anledning att tacka för och alla loppisfynd som inte fått plats hos henne.

Arielle och Per Nygren-Öster – vänner i nöd och lust.

Men vad hade denna tvåetagelya med tre terrasser varit om inte biotvännerna sedan många år, Arielle och Per Nygren-Öster, bidragit med gamla vackra möbler och lampor och hjälp att få hit dem? Vi kom med fullspäckat lass och stannade utanför porten.

Arielle Östers dotter Nathalie Djurberg, numera världsberömd konstnär, tillverkade den originella plåtlampan innan hon som yngsta elev kom in på konstskolan i Malmö endast sexton år gammal. Korg och vinställ inköpta på loppis för några kronor.

Det mesta kunde vi släpa upp för trapporna men slagbordet var ett problem. Arielle ställde sig i fönstret och kikade ner på gatan efter en lösning. Plötsligt rusar hon ner för trapporna och hejdar två muskelstinna killar för att några minuter senare dyka upp med duon och bordet i köket. Det finns mycket mer än detta att tacka er för, kanske mest för att jag bestämde mig för att återvända hit.

Nina Adlercreutz hade bott i Biot i flera år när vi flyttade dit i mitten av nittiotalet. Det var via en kontakt till henne som jag fick nys om huset i byn. Vi hade båda tre barn i samma åldrar som blev skolkamrater och etablerade vänskap som är bestående. Tack Nina som bidragit med prylar som vi minns från huset där barnen lekte när vi tog ett glas och filosoferade tillsammans.

Annette Nilsson öppnade Danske Banks kontor i Cannes för snart tjugo år sedan och vi har hållit kontakt av och till sedan dess. Tack för att jag fick röja din garagehylla och överta urläckra massiva mässingslampetter som ersatt sterila glödlampor runt om i huset, tevagnen som blev barskåp  och annat av stort värde för mig och barnbarnen när de kommer.

Tack Birgitta Snellman Lange för dina överblivna hyllplan.  En blev med hjälp av Cajsa och Tommy Eylis, min syster och svåger, hatthylla i hallen och två perfekt kombinerat skriv- och middagsbord på terrassen.

Två träbockar och två hyllplan blev ett skräddarsytt bord när Cajsa och Tommy var på helgbesök.

Tack Cajsa och Tommy, ni är gäster som man annars bara drömmer om!

Tack också till Johan Pellams, konstnär bosatt och verksam i sin ateljé i gamla delen av Cannes, för hjälp att köpa gamla stolar och dina estetiska råd. Och tack Kai Pedersen, dansken som är så flitigt anlitad handy-man att han är svår att få tag i, men när man väl får det hamnar allt på rätt plats.

Och tack alla barn och barnbarn för att ni finns, för att ni tjejer följt med på alla äventyr, kommer med goda råd och kloka synpunkter! Utan er hade jag aldrig kommit igång med den här bloggen eller som mellandottern messade häromdagen ” Mamma, har du läst bloggar, du använder din Facebook som en;)”

Efter några år på kusten blev jag tillfrågad att skriva om vändpunkten i Tara, från en trygg tillvaro i Stockholm till den motsatta i Frankrike. Rubriken var inte min men då kändes den mitt i prick.

Inte att förglömma – tack till er som hittills bidragit till inslag på bloggen, Bente Børsum, Jan-Olov Andersson, Nicole Nia och Arielle Öster!

Mamma – hoppas att du kommit igång med din Ipad och kan läsa det här. Tack Gunnel, utan dig hade varken jag, barn, barnbarn eller den här bloggen någonsin blivit till.

STORT TACK till dig som delar bloggen.

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara