Fransmän (och fransyskor för den delen) är artiga av hävd och vana. Det är min uppfattning som i samspråk med andra utbölingar inte alltid får stå oemotsagd. Men jag har åtskilliga exempel. Det första är hämtat hemma hos oss i Biot när mina två yngsta mellanstadietjejer fick besök av en klasskompis efter skolan. Jag satt upptagen framför datorn applicerad med en ljusgrön ansiktsmask vid tidpunkten så intorkad att krackeleringen var kännbar men gossen i fråga närmade sig på traditionellt manér. Inte ens en äckligt grön ansiktsmask hindrade från att kindpussas. Helt uppslukad av det jag höll på med och fortfarande med masken på (om möjligt ännu stelare nu) kommer killen fram när han ska gå och tar adjö på samma sätt som när han kom.
Men när börjar man med det för oss lite ovant närgångna sättet att närma sig för att hälsa och på vilken sida, höger eller vänster?
Som liten började jag på sidan som tjejen inte vände till först för med lite tur nudda lätt mittemellan, förklarade en fransos för många år sedan och någon annan förklaring har jag inte fått sedan dess.
På roddklubben som jag nu besökt ett antal gånger är förklaringen fortfarande dunkel. Redan andra gången frågade Chantal men gjorde samtidigt kindpussen medan maken tog i hand. Den jämngamla instruktören och den betydligt yngre portugisen följde efter medan andra log och sa bon jour. Oavsett hälsar och tackar man, men också här finns det tydligen oskrivna regler. På bageriet, postkontoret, i affären, på bussen är det självskrivet men på gatan är det inte lika lätt. I Biot där jag tidigare bott under sju år och som modiga goda vänner nu låter mig vara blom-och husvakt hos hälsar de som känner igen mig ( och frågar alltid hur det är med ´’les filles’, flickorna
som de minns väl). Men även andra hälsar. Regeln, om den nu finns, verkar vara att hälsa när man möts i stället för undvika ögonkontakt genom att titta åt ett annat håll.
Hämtades av fina Jonna på Nice flygplats med fem tunga kollin. Hon försedd med smidig vagn till bagage på hjul men de skulle trots allt upp för sex trappor i huset utan hiss.
Madame, kan jag hjälpa er, frågade en yngling i entrén. När vi kom med andra omgången fick vi samma artiga bemötande och hjälp. Och när vi några veckor senare baxar ur samma bagage i Biot frågar en käppförsedd kvinna om hon kan hjälpa till. Artighet ÄR en dygd.
I de trånga och krokiga gränderna är det inte många centimeter till övers när minibilarna tröskar framåt.
Och så till gårdagens händelse. Kör genom de trånga gränderna men stoppas av ett vägarbete, kullerstenarna behöver bytas ut och detta meddelas i början av gränden jag just nu bor i.
Förra gången kunde jag blidka männen men nu var det tvärstopp. Med min egen cv2a hade jag nog backat på
vinst och förlust men inte med de goda vännernas. Det är då Per på andra sidan gatan (som visserligen är svensk), tillskyndar och får ytterligare två att hjälpa till. En bakom ratten, den andre med att dirigera fram till mer körvänlig terräng där jag kan manövrera vidare. Det kallar jag både artigt och oväntat hjälpsamt.
Fast det finns naturligtvis undantag. Som när kvinnan tutar så ihärdigt att framförvarande bil stannar. Innan han hunnit veva ner kastar hon sig ut och mot den nu öppna rutan och skriker ”connard de merde” följt av en het salva. Exakt vad uppfattade jag inte men det var inga artighetsfraser.
Bakom ratten är artigheten inte alltid lika given.
A bientôt
LenaLucia
Detta känns rätt, fransmän är artiga utom bakom ratten. Min historieskrivning säger att det hela började med att man hälsade påvarandra för ”avdramatisera” mötet och undvika konflikt. Tänk på detta ni, som är söm jag, dvs. Skandinaver!
Tänk om fler kunde ta efter?
Tänk om fler kunde ta efter?
Tänk om fler kunde ta efter?
Fantastic post however I was wondering if you could write a litte more on this subject? I’d be very grateful if you could elaborate a little bit more. Thank you!
Hi Denise I will certainly do an effort.